Mandiz

Ja ni! Detta är verkligen hemskt! Jag sitter här o kramar den största nallen jag har,lyssnar på SecondHand Serenade - Awake,en låt som tröstat mig sedan 2 år tillbaka,men de mest knepiga är att jag är världens mest lyckliga tjej. Så nu tänker jag bara pladdra på,försöka iaf o se hur lång texten blir =P ..Jag har växt upp i en familj,som familjens sladdbarn,har blivit den mest bortskämda av mig o mina syskon,inget jag är stolt över men det ger både positiva o negativa vibbar. Det har alltid gått bra för mig i skolan,min uppväxt har varit trygg. Under min tonårstid har jag alltid varit säker i mig själv,alltid tyckt om den sociala omgivningen. Mina betyg har alltid varit bra,lärarna har alltid gett mig beröm och jag har fått höra i efterhand att dom tyckt jag alltid varit den glada och positiva i skolan,desamma är det nu på gymnasiet. Lärarna från andra program som knappt undervisar mig i ämnen har "lärt känna" mig,jag blir så glad när jag tänker på det. Jag är helt öppen om mina tankar o åsikter,står för vad jag säger o.s.v..Ibland har min attityd stor betydelse, jag kan anses vara dryg av många,kanske beror på att jag leker dryg? Detta händer runt dom personer som försöker va märkvärdiga och "coola",d.v.s exempelvis dom som sitter i datasalen o snackar runt; "Men den jävla horan aaaassåå,hon e helt fucking stört i huvudet,jag hatar den fittan". Dom tjejer som uttrycker sig såhär kränker bara sig själva,dom visar osäkerhet i sig själva. Vid sånna tillfällen kan jag bara agera dryg,markera att dom gör bort sig totalt. Man kan tycka att jag beter mej fel. Det gör jag också,men sån är jag. Back to the point again..
Jag kan upplevas dryg,men den jag egentligen är som nog även alla sett är att jag är tjej som bara har en massa "hahaha:anden" snurrande runt huvudet. Jag har växt upp med min bästa vän Sofia som alltid varit den mer försiktiga (som numera är stan's cooling.....TROR HON ;D ) ,när vi umgicks så var vi helt olika,de är vi fortfarande fast på annat sätt. Jag var och är den äventyrerliga. Jag har aldrig varit rädd för att chansa - speciellt inte när de handlar om kärleken. Ibland var självsäkerheten för bra, och jag satsade lite för många åsnor i halmen,o det gick som de gick..gång på gång. Nu har jag Andreas,o det går inte med ord att berätta hur mycket han fått mig att utvecklas. Vi behöver varandra, och jag älskar honom mest. Jag är dökär,jag älskar att överraska honom och bara få ha honom bredvid. Mina stammis-läsare har hört storyn 100 gånger om,ni kanske är uttjatade,vad vet jag? Men jag vill verkligen visa hela världen att han är min,att vi är så lyckliga tillsammans. Vi kommer från två helt olika uppfostringssätt,fast båda sätten är bra uppfostring,men helt olika. Vi har lärt oss mycket av det. Jag har fått ta del av deras släktträffer (jag själv har aldrig upplevt stora släkt-kalas o så),stora födelsedagskalas,utlandsresa med släkten etc. efter bara 6 månader. Vi har utbytt  varandras intressen! Andreas har visat mig intressen och nu har även jag börjat engagera mig i dessa! Andreas har även följt med på sådana grejer jag tycker om att göra,ex: modell-plåtningen,inget han skulle göra för 6 månader sen.
 Det är svårt för mig att säga vad jag gjort för Andreas,men jag kan däremot säga flera saker han gjort för mig. Många pojk/flick-vänner bryr sig bara om förhållandets kärlek,men min Andreas tänker på så mkt annat som handlar om mitt liv; främst skolarbetet..Att det går bra för mig! Han stöttar mig,peppar mig..ibland "säger åt mig" att jag ska plugga,vissa partners skiter fullständigt i det. Och inte tala om körkortet..Andreas har varit ett helt otroligt stöd. Ni förstår själva..jag har en underbar pojkvän! Så nu sitter jag här, med en lycklig familj,fina vänner,min pojkvän och bara njuter. Jag är lycklig,strålar av glädje och har bytt låt till Roxette - The Look.

She's got the look ;)